fredag 28 april 2017

Duktig flicka


En annan vars familj flytt Ceausescus mardrömsregim och kommit till Sverige är GP:s politiska redaktör Alice Teodorescu. Hon kan väl sägas vara arketypen för den lyckade invandraren vilket retar gallfeber på många som har en helt annan uppfattning om hur en invandrare borde vara (och nej, jag pratar inte om högerrasister). I hennes historia känner jag igen mig själv en hel del, fast hon naturligtvis jobbat sig till en långt större framgång än jag. Men mycket finns ändå där som är gemensamt, framför allt det hon berättar om föräldrarnas inställning till integration. "Du måste vara dubbelt så bra som en svensk för att bli bedömd på samma sätt", fick både hon och jag höra, typ ordagrant. Och i ordagrann betydelse är det kanske inte sant, svenskar blir förbluffade när man gör något dubbelt så bra eller dubbelt så snabbt som förväntat, och man sticker ut vilket inte är så bra. Men det är sant i en vidare betydelse: man startar med ett stort handikapp, utan socialt eller ekonomiskt kapital, och kan inte förvänta sig hjälp av omgivningen för att klara sig. Så vi har varit tvungna att jobba oss fram till en situation där vi har varit helt självförsöjande på arbets- och bostadsmarknaden och klarat oss helt på egna meriter. Det är väl därför som både Alice och jag - och många i vår situation - är så provocerande meritokratiska, och står fast vid övertygelsen att "man kan om man anstränger sig". Det är jättejobbigt för många att höra i dag. 

I sin ledarkrönika En duktig flickas revansch skriver Teodorescu:

"[...] framför allt övade jag glosor med en dåres envishet. Jag var inte ensam och det var inte synd om mig. Många döttrar från östeuropeiska, judiska och persiska hem närdes med samma budskap – skyldigheten att ta vara på möjligheterna i det nya landet, att anstränga sig dubbelt så mycket, att inte vara till besvär. Jag anstränger mig fortfarande, 26 år senare och ju bättre det gått desto mer tacksam har jag blivit. Tacksam över att min familj fick en fristad i Sverige. Tacksam över den utbildning jag fick. Tacksam över att det finns ett samband mellan ansträngning och resultat.

[...] Vi är många som hånats för vår duktighet. Vi betraktas som förrädare, mot vårt kön, vår klass, vår etnicitet. Vi som vägrar inrätta oss i strukturella förklaringsmodeller proklamerade av självutnämnda profeter som idisslar raw food i topprenoverade vindsvåningar i centrala Södermalm.
[...] I grunden handlar diskussionen om duktighet kring definitionen av rättvisa. Är rättvisa lika rättigheter eller lika utfall, är individen en aktör eller ett offer? I en meritokrati är det individens kunskaper och meriter som möjliggör det sociala avancemanget. Därför är ett meritokratiskt samhällsystem den främsta garanten för ökad individuell frihet. Att mina föräldrar inte hade råd att skicka mig på språkresa är inte orättvist. Orättvist vore om timmarna framför glosboken inte hade spelat någon roll."

 Ett eget minne i denna anda: jag minns när jag började skolan i Sverige och skulle börja lära mig svenska. Jag fick låna hem små häften med lättlästa historier om musen Bus, och gav en sorts frivillig läsläxa att öva på under helgerna. Pappa tolkade detta som att jag skulle lära mig samtliga historier om musen Bus utantill och jag satt och tragglade meningarna om den jävla musen timme ut och timme in, med syrran som läxförhörsledare. Döm frökens förvåning när jag kom till skolan efter helgen och kunde alla häften utantill! 
Från den dagen och ända fram till nutid har jag alltid blivit betraktad som den duktiga flickan. Och det har jag aldrig någonsin behövt ångra.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar