fredag 26 maj 2017

Tänkvärt om integration

Under tiden för Husbykravallerna 2013 var det inte bara ungdomsgäng och poliser som drabbade samman. I media pågick andra strider: mellan (huvudsakligen) vänsteraktivister som visade och krävde förståelse för upploppsmakarna och sökte förklaringar i utanförskap och socioekonomisk status, och (huvudsakligen) högerdebattörer som efterlyste krafttag och nolltolerans. Vid den tiden bodde jag i Kista, alldeles nära kravallerna. I brevinkastet damp det varje vecka ner lokaltidningar vars innehåll till hälften utgjordes av annonser för alla skattefinansierade och ideella program, projekt och satsningar som skedde i dessa förorter. I skenet av denna kunskap var det extra underhållande att följa debatten om fler fritidsgårdar.
Hur som helst, vid denna tid publicerade en onlinedebattör (mig veterligen privatperson) en text på sin Facebooksida. Via offentliga debattörer jag följer nåddes jag av texten och tänker fortfarande ofta på den. Utan vidare förklaringar kommer den här. Författare Gabriel Gherman. (Mina fetningar)

Till dig som kastar sten för att ingen gett dig jobb:

Jag kom hit med min morsa och farsa 89 från Rumänien. Ingen av oss pratade svenska och vi såg ut som Borats fattiga kusiner från landet. Ingen kastade jobb på oss men diverse bidrag var man rätt frikostig med, något som vi ansåg lite under vår värdighet. Mamma och pappa ville jobba, inte ha allmosor.

Min mor är programmerare och skickade 246 jobbansökningar utan framgång, dels på grund av dålig svenska, dels på grund av konstigt namn. Den 247 ansökan valde hon att lämna direkt i handen. Hon fick jobbet och nu 25 år senare kan hon skryta med att hon har varit med och kodat system hos de flesta banker du knappt kan stava till. Om du tror att de första 246 svenskarna var rasister så har du fel. De är varken rasister eller skyldiga att ge min morsa jobb. De valde att ge jobbet till nån annan - som kanske var svensk och kanske passade bättre in, life isnt fair, get over it.

Jag lärde mig svenska, har en svensk fru, svenska barn och svenska grannar (även om de är födda i Grekland, Chile, mm). Jag har två universitetsexamen, ett bra jobb, flera anställda och degar din A-kassa. Nya människor jag möter tror att jag skojar när jag säger att jag är invandrare. Varför? Jo...för att deras bild av invandrare är du. Med en sten i handen.

Om inte din morsa har sagt detta till dig så gör jag det: Om du beter dig som ett miffo så kommer folk sätta på dig en blöja och trycka en napp i käften på dig. Kom då inte bölandes till mig och gnäll att du inte blir värdigt bemött. Väx upp, ta ansvar men framför allt så ska du börja med att förändra dig själv innan du försöker förändra din omvärld. Om du skulle kasta sten hemma hos dig så skulle du få en örfil. Av din egen morsa. Och hon är inte rasist.

//En stolt blatte som vill slippa skämmas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar