Den svenska klassen

Jag gick ungefär halva vårterminen av fjärde klass i förberedelseklassen. Efter sommarlovet bedömdes jag vara redo att successivt börja i en vanlig klass: först gick man de lektionerna som inte krävde så mycket svenska, som idrott, slöjd, engelska och bild, och parallellt med det så gick man resten av tiden i fb-klassen. Så småningom gick man allt fler ämnen i den vanliga klassen och till slut gick man över helt. 

Min första lektion med den "svenska" klassen var engelska. Jag minns att jag var alldeles skräckslagen av tanken på att alla skulle vara mycket duktigare än jag på engelska och att jag skulle framstå som pinsam och efterbliven inför min nya klass. Men det visade sig att privatundervisningen jag hade fått i Rumänien hade räckt med råge och jag var långt före alla andra. Vilken lättnad! 

Rasterna med den nya klassen var lite förvirrande, för jag förstod fortfarande långt ifrån allt som sades. Men det var ingen som mobbade mig och det gick allt bättre med språket. Höstterminen av femte klass gick jag parallellt mellan fb och vanlig klass, och efter jullovet började jag på heltid i den svenska klassen.

Jag fortsatte dock vara en blyg och tystlåten tjej och fick ofta anmärkning på att jag var för passiv (= inte babblade i onödan. Jag hoppas att Susan Cains bok om att det inte är farligt att hålla käften ibland sedan dess är obligatoriskt kursmaterial på lärarutbildningen!). Jag kände mig ofta utanför under de första par åren men så småningom kom jag in i en bra gemenskap och hade många goda vänner.

Skolan jag gick i låg precis mitt i smeten i vad som idag kallas Seved, och var minst sagt en mångkulturell skola redan då. Svenskar var i minoritet i klassen och det var ofta stökigt. En klasskamrat omkom när han var endast 15. Han stal en bil och körde berusad runt Malmö och när polisen började jaga honom krockade han med en refug och dog på platsen. Jag ser hans grav varje gång vi kör förbi Östra kyrkogården. 

Som tur är hade mina föräldrar ögonen med sig. Politiskt korrekt eller ej så ville de att deras barn skulle växa upp i en mer svensk och trygg miljö. Syrran gick redan i gymnasiet vid det laget så hon riskerade inte lika mycket att präglas av en dålig omgivning, men det var så klart viktigt för hela familjen att inte känna otrygghet och inte hamna i ett utanförskap. Så 1994 flyttade vi från Malmö till ett litet samhälle i Svedala kommun där mamma och pappa bor kvar i samma hus än i dag. Där blev vårt riktiga, nya, svenska hem.