Musiksolan

Från väldigt tidig ålder tjatade jag på mamma och pappa om att jag ville lära mig spela violin. De försökte övertala mig till piano i stället men jag hade fått för mig att det var fiol jag ville spela och det kunde ingen och inget ändra på.

Så en dag när jag hade börjat skolan tog de med mig till antagningsprov till den statliga musikskolan. Jag fick sjunga en sång för en kommitté (sången jag först hade valt ansågs för politiskt laddad hemma och jag fick ta en lite mer neutral) och en sträng tant drog och töjde i mina fingrar. Jag blev antagen och min musikaliska skolning kunde ta sin början.

Undervisningen var två timmar praktik och två timmar teori i veckan. Det var dubbeltimmar förlagda till samma dag med en stunds rast emellan. Teorilektionerna hölls av en otrevlig rumänsk dam som inte brydde sig om att jag inte hängde med i språket särskilt väl, och jag fick ständig kritik för mina kråkfotsliknande noter i nothäftet. Men jag gillade att sitta i den uråldriga salen och sedan knata ner till fiollektionen för att få spela. 

Musikskolan var inrymd i ett gammalt kloster. Det var en medeltida ungersk byggnad med metertjocka väggar, nötta trappor och en äkta korsgång. Jag fullkomligt älskade denna oas av skönhet i den ocean av brutalism och förfall som staden annars till stora delar bestod av. Det fanns till och med en doft av gammal byggnad. (Klostret har efter revolutionen återbördats till den ungerska franciskanerorden som i dag upplåter byggnaden till skolor och studenthem.)

Min lärarinna var tack och lov ungersk, och väldigt trevlig men även mycket sträng. Jag ansågs begåvad och drillades därefter. Det var många och långa violinläxor till varje gång. Jag kommer inte ihåg tonsättarens namn men läraren hade en favorit som hade skrivit många, långa och utomordentligt tråkiga stycken för just studerande. De var säkert jättepedagogiska och tekniska men så tråkiga att klockorna stannade. Ibland fick jag lite roligare stycken att öva in, en förenklad konsert av Vivaldi var den stora favoriten. Det bästa var när jag hade övat tillräckligt för att det skulle låta bra, då spelade mamma och jag tillsammans, hon ackompanjerade mig på piano och jag kände mig som en riktig solist. Men oftast var övandet en pest och pina. Jag var lat och det krävdes mängder med tjat för att jag skulle öva tillräckligt, och alltför ofta gick jag till lektionen med en klump i magen och dåligt samvete. Läraren brydde sig inte om ursäkter utan det skulle bara gå bra. Ofta blev jag trött i armen som höll fiolen uppe under de långa styckena, då kunde hon ta sin stråke och slå mig på gäddhänget för att jag skulle rätta till hållningen. (Nej, detta var ingen kränkning men likväl en väldigt annorlunda undervisningsstil mot den svenska skolan.)

I slutet av varje läsår var det examen. Alla elever fick spela inför examenskommittén som avgjorde om man kunde avancera till nästa årskurs, gå om sitt år eller helt bli avrådd från fortsatta musikstudier. Jag fick aldrig spela klart mitt examensstycke utan kommittén viftade bort mig efter en kort stund. Jag ansågs uppenbarligen bra nog att få fortsätta och det där avmätta vinkandet var att betrakta som en stor komplimang, men nog var jag besviken över att inte kunna hänföra kommittén med mitt spel! 

När jag kom till Sverige började jag i den kommunala musikskolan. Men undervisningen var inte lika intensiv: lektionen var 20 minuter i veckan mot de 2x120 jag fick i Rumänien. Nivån var inte heller satt efter mina förkunskaper och det fanns ingen möjlighet till anpassad undervisning. Under ett par år kunde jag leva på det jag hade med mig i bagaget från Rumänien och jag fick spela på flera konserter och uppvisningar. Men det märktes snart att undervisningen inte ens räckte till att hålla kvar mig på min nivå och jag började snabbt dala. Det blev snart klart att om jag skulle fortsätta utvecklas fick det lov att ske i privat undervisning och jag fick ta ställning till om jag verkligen ville satsa på violinen? Men jag valde att inte göra det, till mina föräldrars stora besvikelse. De hade nog gladeligen snålat ihop till den privata musikskolan och den egna fiolen för att få se mig bli en erkänd, riktig musiker. Men det var inte min dröm och då kändes det inte rätt mot någon, allra minst mig själv, att göra den stora satsningen. 

Det som var roligt i den svenska musikskolan var orkestern. En gång i veckan samlades en massa musikskolebarn under ledning av en snäll och entusiastisk dirigent och lärde oss spela musik som Äppelbo Gånglåt och Drottningholmsmusiken. Pappa var den som alltid körde mig till orkesterkvällarna, han satt utanför i bilen medan jag spelade och en gång konstaterade han att vi lät så illa att hundarna på gatan ylade ikapp med oväsendet vi förde där inne. :D Men det var riktigt mysigt att spela tillsammans med andra!

Mamma lärde mig spela piano på hobbynivå, men trots gäddhängssmisk och tjatiga övningsstycken var piano aldrig riktigt lika kul som violinen. Jag vet inte hur den kommunala musikundervisningen ser ut i dag men jag hoppas verkligen det finns möjligheter för begåvade - och ambitiösa - barn att ta sig vidare och utveckla sitt spelande!