Hos farmor

Mina skoldagar slutade vid ett-tiden och ibland lite tidigare. (Vi hade jobb och skola även på lördagar, detta ändrades först efter revolutionen.) Efter skolan knatade jag alltid bort till farmor som bodde centralt i staden, inte så långt från skolan. I början väntade mamma utanför porten och vi gick tillsammans men ganska snart fick jag förtroende att gå på egen hand. Jag älskade att gå till farmor! Redan vägen var magisk, genom smala gränder i de äldre delarna av staden, förbi små hål i väggen som sålde lángos och salta kringlor, till akvariebutiken som alltid hade så vacker skyltning. Hos farmor fick jag lunch, gjorde läxorna och kunde sedan göra vad jag ville. Hon lagade alltid god mat med det som fanns, ofta åt vi mannagrynsgröt då gryn och mjölk var relativt lätt att få tag på men 

även annan husmanskost. På gröten duttade hon prickar av hemlagad sylt. Hon syltade och saftade varje sommar, Gud vet var hon fick allt socker ifrån men det fanns alltid godsaker som aprikossylt, körsbärskompott, hallonsaft och annat gott i hennes skafferi. En gång blev hon stött av något någon (pappa?) sa och förklarade att hon minsann inte tänkte göra någon mer aprikossylt. Men så gjorde hon varje år ändå fast hon inte glömde den gamla oförrätten och satte ibland skräck i vår gottesugna familj genom att hota med syltstrejk. 

Farmor var som sagt sömmerska och hon jobbade hemifrån (när jag föddes var hon redan pensionerad och jobbade bara privat). Hon hade en antik trampsymaskin, en sådan som nu säljs som prydnadsbord. Ibland fick jag öva att sy på den, med nedslående resultat (senare i den svenska skolan skulle syslöjd bli ett av mina mest avskydda ämnen. Snacka om att hitta den grej man fullständigt saknar begåvning för!). Men det var kul att se hennes kunder komma på provning och tigga stuvbitar till dockkläder

Hur som helst, efter mat och läxläsning var det fri lek. Ofta satt jag och ritade eller läste eller så lekte jag i en liten sandgrop på gården. Ibland hälsade jag på hos någon granne eller lekte med grannflickan som ofta var på besök hos sin farmor. När mamma hade jobbat klart kom hon och hämtade mig och så traskade vi hem. 

Ibland sov jag dock över hos farmor och gick till skolan direkt från henne på morgonen. Det var största värsta äventyret. Vi åt rostat bröd med margarin till kvällsmat och drack myntate till. Farmor hade problem med gallan och levern och var även opererad för det. Hon åt alltid mat som var snäll mot magen, som till exempel fil, kefir och färskost, och hon drack alltid myntate. Hon gick bort för många år sedan men doften av myntate gjord på riktig, egentorkad mynta, förknippar jag fortfarande med kvällarna i hennes lägenhet. 

Hon hade även en ledig inställning till mina läggtider, hos henne var klockan tio fortfarande tidigt och detta var förstås himla lyxigt. Innan läggdags värmde hon varmvatten i en balja så jag kunde tvätta mig, sedan bäddade hon åt mig i sin stora gamla bäddfåtölj och så var det godnatt. Självklart bad vi tillsammans innan vi somnade, en Fader vår, en Ave Maria och en liten barnbön. 

Det var alltid lite läskigt att somna hos farmor. Hemma i vår lägenhet var mamma och pappa alltid uppe och det kom alltid lite ljus från hallen eller från de andra höghusen mitt emot. Hos farmor var det däremot beckmörkt. Hennes fönster vette mot en innergård och de flesta boenden var själva äldre som la sig tidigt. Det var verkligen kolsvart när hon släckte och man såg ingenting. Som jag berättade var gatubelysningen inte så fantastisk och stadens ljusförorening var minimal. Så inte ens himlen lös sådär som den kan göra i en storstad. Men till slut somnade jag ändå...