Några dagisminnen

Jag gick på sammanlagt två dagis: från 3-6 år på ett dagis med fritids och sedan sista året på ett dagis utan. På fritidsdagiset sov man middag efter lunchen, vilket var det värsta jag visste. Jag kallade det för "sovdagiset" och jag har få goda minnen därifrån.

Jag vet inte vad det berodde på men jag kände mig alltid utanför. Jag hade inga vänner och lekte ofta ensam. Kanske var det något jag själv valde men inte alltid, jag minns hur tråkigt det var när jag inte fick vara med och leka med de andra. Kanske var det något i mitt sätt som stötte bort folk, att jag inte var mogen att interagera med andra eller något. Hur som helst gillade jag det inte. Något av det värsta var sovstunderna. Sängarna bestod av sängskåp runt om längs väggen och det var med fasa jag såg fröknarna fälla ner dem. :( Vi fick bädda ner oss och sedan var det sovdags. Fröknarna patrullerade sängraderna och den som ertappades med öppna ögon fick smisk. Själv blev jag snabbt bra på ögontjäneri så jag slapp bestraffning, men sova middag var ändå det värsta jag visste, jag ansåg det vara höjden av slöseri med dyrbar tid som man kunde lagt på lek och läsning. Men till slut, efter mycket surande och låtsasblundande, somnade jag ändå alltid och vaknade till ljudet av mackor och muggar med kakao som dukades fram till eftermiddagsfikat. Detta hann jag dock aldrig delta i för mamma och pappa hämtade precis när jag vaknade. 

Bloggerskan framför en sång iförd folkdräkt under sommaravslutningen på sovdagiset.

Lunchen på detta dagis var en annan mardröm. Ibland var det jättegott, som mjölknudlarna jag skrev om, eller så fick vi det godaste jag visste: stekta kycklingklubbor med potatismos och löksås. Herregud vad gott det var. Enligt ungersk sed föregicks dock huvudrätten alltid av soppa, och soppa var något jag hatade som barn. Det värsta var spenatsoppan som bestod av vissna spenatsblad som simmade i en suspekt, gråaktig buljong som enbart smakade flott. Jag var inte superkräsen som barn men spenatsoppan kunde jag bara inte få i mig. Mattanten hade svårt att acceptera barn som inte åt upp, och straffet var tyvärr att huvudrätten serverades i den soppa man hade kvar i tallriken. Man ska inte tro att någon som växer upp under svåra omständigheter och annorlunda normer inte vet vad som är rätt och hur saker och ting borde fungera. Jag var mycket väl medveten om att detta inte var okej utan bara en onödig förnedring och ett meningslöst maktmissbruk. Jag hatade mattanten med sin långa slev och jag var inte särskilt förtjust i någon av fröknarna heller.

När jag var sex år var det egentligen dags att börja skolan men det bedömdes att jag skulle må bra av att börja ett år senare. Jag fyller ju år i augusti och jag skulle vara nästan yngst i årskursen (fyllde man år efter skolstart började man ett år senare, så yngst i varje årskurs var den som föddes strax innan skolstarten). Mina föräldrar lyckades få till att jag fick förlängt ett år och fick då börja på dagis nr 2. Av någon anledning var allting annorlunda här. Kanske var det att jag slapp stressen med den hotfulla sovstunden, kanske var det en snällare fröken, kanske bara tur. Men det nya dagiset var en fullträff. Jag hade kompisar och var populär, och såg fram emot att gå varje dag. Jag har inga direkta minnen från måltider så jag antar att det inte hände något traumatiskt. 

Undertecknad på avslutningen på nya dagiset. Pjäsen handlade om en lat och slarvig flicka som kommer försent till allting ända tills tiden hinner ikapp henne eller hur det var. Det fanns en liten pik i att just jag fick spela den här rollen, något jag tog med ro och inte hade något problem att bjuda på :)