Juligen...

Turerna kring det svenska julfirandet är lika tröttsamma som Just D:s gamla plåga. Luciatåget är rasistiskt. De som klagar på dem som klagar på att Luciatåget är rasistiskt är rasister. Julhandeln är 80 miljarder medan barnen i Afrika svälter (siffran som påstås vara julhandeln speglar aldrig någonsin endast julhandeln utan hela decemberhandeln, men fakta brukar sällan störa de välbeställda opinionsbildare som kritiserar konsumtion). Julbordet är inte tillräckligt vegetariskt, julgranen inte tillräckligt ekologisk och klapparna inte tillräckligt plastbantade. Jag har god lust att stänga ner alla nyhetssidor fram till annandagen och begrava mig under en hög av kinaimporterade plastjulkulor och icke-CE-märkta ljusslingor i ren protest.

Så klart har första rubriken redan varit: en förskola i Övre Pungpinan skrotar lussefirandet då det är problematiskt ur genusperspektiv samt inkludering. Barn kan bli oroliga av folksamlingar. Och så vidare, och så vidare. Förskolechefen missar hur hon i sin iver att inkludera, i själva verket exkluderar samtliga barn från det som för många kan vara bästa eller rent av enda chansen till högtid, gemenskap och tradition.

Jag minns när jag kom till Sverige som 9-åring. Skolans firande av högtider blev de första och viktigaste delarna i min integration till det svenska samhället. Särskilt Lucia och jul minns jag med värme, det var så mysigt att sitta i ett clementindoftande klassrum, klippa och klistra pappershjärtan och lära sig julsånger medan det skånska vinterregnet piskade mot fönsterrutorna i snålblåsten utanför. Luciatåget var en rent magisk stund och när jag hör Nu tändas tusen juleljus förflyttas jag sekundsnabbt till skolans nedsläckta korridorer där skolkören skred fram med sina levande ljus i händerna. Dessa stunder var helt ovärderliga ur integrationssynpunkt och jag är så otroligt tacksam att jag hann växa upp i en tid då skolan var inkluderande på riktigt och välkomnade in alla, precis alla barn in i traditionernas värmande gemenskap.