Berlin

Mamma, syrran och jag kom till Sverige i februari 1990- jag var då nio år. Pappa bodde då redan i Sverige. (Omständigheterna kring hans flykt kräver minst ett eget inlägg, vår familjeåterförening ett annat.) Vi åkte tåg hemifrån och hade bara med oss ett par resväskor. Vi skulle byta tåg i Berlin, kommer inte ihåg om det var Öst- eller Västberlin. Hur som helst kom vi till en enorm järnvägsstation. Det var tidigt på morgonen och butikerna höll precis på att öppna. Vi var otroligt vilsna alla tre, ingen pratade förstås tyska och mamma sprang omkring och försökte orientera sig. Vi hade några timmar på oss och mamma lämnade in vårt bagage i en bemannad förvaring. Förvaringen betalades i efterskott och på grund av språkbarriären kunde vi inte veta vad det skulle kosta. Vi hade väldigt begränsat med D-mark med oss och mamma var livrädd för att pengarna inte skulle räcka för att kvittera ut bagaget. Vi gick omkring på järnvägsstationen men vågade inte köpa något. I dag skulle jag säkert fnysa åt stället och avfärda det som sunkigt och smutsigt. Men då kom jag ju från Rumänien och den berlinska tågstationen framstod nästan futuristisk med alla blinkande neonskyltar och godsakerna i skyltfönstren. Jag kommer väl ihåg den där överväldigande känslan av jag befann mig på ett väldigt lyxigt ställe. 

När det var dags att hämta ut bagaget visade det sig att våra pengar var mer än tillräckligt. Mamma bannade sig för att hon inte hade haft koll men då var det för sent att handla fika utan vi var tvungna att hinna med tåget till Sverige.

Senare, när vi tog färjan över till Sverige, gick jag till damernas för att kissa. Handtvålen som fanns på färjetoaletten doftade också så lyxigt. Jag tvättade händerna en extra gång bara för att få använda lite mer av den. Bara det faktum att det var flytande tvål var ju jättehäftigt, jag hade bara sett flytande tvål en gång tidigare, när en student som bodde hos oss ett tag hade med sig det. Hon i sin tur hade fått det från en släkting i Israel. 

När vi väl var hemma i lägenheten i Malmö hade pappa köpt hem ett berg av frukt och lagt upp på köksbänken. Där fanns färsk ananas, kiwi, banan, apelsin, ja allt man kunde tänka sig. Vi hade aldrig ens sett kiwi och han fick visa hur man åt det. Vi var ifrån varandra i två år och det har satt spår som inte går att utplåna, men det var på ett sätt himla bra att han redan var etablerad i Sverige och kunde guida oss. Jag tänker ofta på familjer som kommer ifrån betydligt mer avlägsna länder än Rumänien. Det måste vara så svårt och främmande att lära sig att leva här. Bara järnvägsstationen i Berlin var en chock jag minns än i dag, 27 år senare. Och det fanns så mycket mer nytt och spännande att upptäcka i Sverige!