Till min stora glädje ställer mina föräldrar upp och delar med sig av sina minnen. Detta gör bloggen ungefär tusen gånger mer värdefull, heja! Det är bra att de också delar med sig av sina minnen för i nätets tidsålder när allting dokumenteras med miljarder bilder på sociala medier så märker man en otrolig skillnad på hur lite dokumentation det finns från den tiden fast det bara är 30-40 år sen. Det finns säkert massor av offline resurser i diverse arkiv om man vill bedriva seriös research, men långt ifrån allt är lättilgängligt på nätet och jag får gräva en del om jag vill kolla upp källor eller söka bilder!
Så här skriver mamma i ett mejl:
"Så småningom blev det brist även på mediciner, vi hörde talas om folk som dog på grund av detta, särskilt kroniskt sjuka och äldre. Många gånger fick man be om mediciner från utlandet, om man hade släkt utomlands och om de vågade smuggla in det över gränsen. Från Ungern kom det under de sista åren många som hjälpte till, detta var så klart riskabelt. Man korsade gränsen in till Rumänien, lämnade paketet någonstans som plockades upp av en kontakt som vidarebefordrade det till mottagaren. Till saken hör att det var förbjudet att ge logi åt utländska gäster som inte var första gradens släkt, åkte man fast väntade dryga böter och förhör med Securitate. "
Vi hade gäster från Ungern några gånger, de checkade in på hotell och sov sedan hos oss i smyg. Man fick vara försiktig, typ parkera bilen någon annanstans och sedan försöka att inte väcka uppmärksamhet (för vem som helst kunde vara ansluten till Securitate). Vi åkte aldrig fast. (Sneaky sneaky!, red.)
När er far var till sjukhuset med diskbråck fick han särskilt tillstånd att införskaffa Diprofos, detta försvann dock och han fick något annat verkningslöst preparat i stället. När du skulle opereras för blindtarmen var det jag som tog med mig sterila handskar och suturtråd, saker som vi hade fått av bekanta i Ungern."
Apropå mediciner, jag kommer ihåg några gånger när jag skulle få sprutor. Tror det var penicillin. Det var en läkarbekant som bodde granne med oss som alltid kom för att ge mig sprutan. Själva sprutan och nålarna hade vi hemma, det var inga engångsgrejer utan en gammal hederlig mackapär i blankt stål och glas som bodde ovanpå köksskåpet i en njurformad metallskål. Det var min värsta mardröm när den skålen åkte fram och jag hörde sprutan och nålarna åka runt med ett metalliskt ljud. Sprutan kokades för sterilisering och så var det dags att få medicinen :( De vuxna fick hålla ner mig med kraft för jag kämpade emot för kung och fosterland. Paniken stegrades till max när han gned in platsen för sticket med alkohol, för då visste jag att det var dags. Det var ingen höjdare varken för mig eller de vuxna kan jag tänka mig, haha vilken jobbig unge! Jag är sjukt spruträdd än i dag vilket bemöts med en högst varierande grad av empati i den svenska sjukvården.
I morgon kommer ett inlägg om vatten som också var ransonerat.
Så här skriver mamma i ett mejl:
"Så småningom blev det brist även på mediciner, vi hörde talas om folk som dog på grund av detta, särskilt kroniskt sjuka och äldre. Många gånger fick man be om mediciner från utlandet, om man hade släkt utomlands och om de vågade smuggla in det över gränsen. Från Ungern kom det under de sista åren många som hjälpte till, detta var så klart riskabelt. Man korsade gränsen in till Rumänien, lämnade paketet någonstans som plockades upp av en kontakt som vidarebefordrade det till mottagaren. Till saken hör att det var förbjudet att ge logi åt utländska gäster som inte var första gradens släkt, åkte man fast väntade dryga böter och förhör med Securitate. "
Vi hade gäster från Ungern några gånger, de checkade in på hotell och sov sedan hos oss i smyg. Man fick vara försiktig, typ parkera bilen någon annanstans och sedan försöka att inte väcka uppmärksamhet (för vem som helst kunde vara ansluten till Securitate). Vi åkte aldrig fast. (Sneaky sneaky!, red.)
När er far var till sjukhuset med diskbråck fick han särskilt tillstånd att införskaffa Diprofos, detta försvann dock och han fick något annat verkningslöst preparat i stället. När du skulle opereras för blindtarmen var det jag som tog med mig sterila handskar och suturtråd, saker som vi hade fått av bekanta i Ungern."
Apropå mediciner, jag kommer ihåg några gånger när jag skulle få sprutor. Tror det var penicillin. Det var en läkarbekant som bodde granne med oss som alltid kom för att ge mig sprutan. Själva sprutan och nålarna hade vi hemma, det var inga engångsgrejer utan en gammal hederlig mackapär i blankt stål och glas som bodde ovanpå köksskåpet i en njurformad metallskål. Det var min värsta mardröm när den skålen åkte fram och jag hörde sprutan och nålarna åka runt med ett metalliskt ljud. Sprutan kokades för sterilisering och så var det dags att få medicinen :( De vuxna fick hålla ner mig med kraft för jag kämpade emot för kung och fosterland. Paniken stegrades till max när han gned in platsen för sticket med alkohol, för då visste jag att det var dags. Det var ingen höjdare varken för mig eller de vuxna kan jag tänka mig, haha vilken jobbig unge! Jag är sjukt spruträdd än i dag vilket bemöts med en högst varierande grad av empati i den svenska sjukvården.
I morgon kommer ett inlägg om vatten som också var ransonerat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar