Religion

Rumänien var en socialistisk stat som strävade mot kommunism (Vi bygger kommunismen! Vi krigar för fred!) och egentligen var religion inte tillåtet. Regeringen saknade dock inte en viss fingertoppskänska för var man kunde dra gränsen innan folk blev förbannade på riktigt, och därför så fick religion i stort sett vara i fred.

Rumänerna är till största delen ortodoxa, och den ungerska befolkningen delas i stort sett mellan katoliker och protestanter. Vår familj var/är katoliker men vi var inte särskilt troende. Mamma berättade om Adam och Eva och liknande men gjorde det mer i stil med "folk tror att det är så". Min farmor däremot, var hängiven katolik och även på mammas sida var hennes föräldrageneration troende och kyrkogående. De bodde dock i en annan stad så det var mest via farmor jag fick till mig den katolska tron.

Varje söndag var farmor hos oss, passade oss barn, åt middag och så gick vi till kyrkan på kvällsmässa. Jag älskade att gå på mässa med henne! I vårt fula miljonprogramområde stod en liten kyrka som regeringen misslyckades med att riva eller forsla bort. Som ett trotsigt litet utropstecken stod den där och var så fin så. Som liten förstod jag så klart inte jätemycket av mässan, utan sjöng och mässade med av vana. Jag roade mig med att titta på de vackra änglafreskerna i taket och alla fina utsmyckningar i kyrkorummet. Det var alltid orgelmusik och alla sjöng med i psalmerna, det var väldigt stämningsfullt. Jag beundrade korgossarna som hjälpte prästen med nattvard och annat och hoppades en dag få stå där i vit särk med stor spetskrage.Den största grejen på mässan var när kollekten gick runt. Det var en vacker bössa sydd i rött sammet med en bronsring runt och jag stoppade andlöst ner min 3-lei som vi hade med oss. 

När jag gick i skolan började jag gå på religionsundervisning. Detta var formellt inte tillåtet men fanns ändå, som så mycket annat. Lektionerna hölls två gånger i veckan i församlingshemmet av en ung präst som var duktig på att förklara och hålla oss barn engagerade. Vi fick lära oss om Gud, Jesus, vad de olika bönerna betydde och så vidare. Jag älskade att gå på religion, inte minst för att det låg mitt i stan och det kändes som en liten utflykt efter skolan. 

Under ett sommarlov, som alltid tillbringades hos mormor, fick jag gå på förberedelsekurs inför första nattvarden. Detta var också kul. Pojkarna fick möjlighet att prova på att vara korgosse eller ministrant som det heter. Jag missförstod dock och trodde att jag också fick vara med. Till slut fick jag vara med ändå trots att flickor annars inte får. Jag tog på mig den mörkgröna sidendräkten och den vita särken och kände mig vackrast i hela världen. Man var orolig för vad den gamle stockkonservative prästen skulle tycka men han tog ingen notis om mig. Vi var så många små ministranter att jag inte behövde göra någonting, bara stå där framme och se salig ut. Snacka om liten normbrytare fast mest för att jag inte lyssnade på vad som sades! Den oavsiktliga rebellen, that's me. Helt utan analys men med en desto större dos förvirring som vapen.

Nattvardsgruppen. Hittar ni mig? Hjälp i bilden nedan :)

Första nattvarden var en stor händelse. Vi klädde oss i vitt och fick avlägga löften inför Jesus innan vi fick ta del av nattvarden. Jag minns hur arg jag var på mamma som tyckte att brudliknande slöja var smaklöst och vägrade låta mig få en utan fick hålla tillgodo med en krans. (Likadant med skoluniformen där många flickor fick ha enorma vita rosetter i håret medan jag fick nöja mig med ett enkelt elastiskt hårband. Oh the envy! Men mamma vägrade ge med sig på den punkten och tyglade min något outvecklade smak med järnhand. Vad tacksam jag är för det i dag!) Men fikat i församlingshemmets trädgård, så tjusigt! Därefter var vi fullvärdiga medlemmar i kyrkan och fick gå och bikta oss och ta emot nattvard på varje mässa. Det var verkligen som att levla upp och jag gick stolt med farmor när det var dags för nattvard. Jag tyckte även om att bikta mig. Det var läskigt men även frigörande på samma gång och man kände sig verkligen fri och duktig efteråt. 

Salig första nattvardsfirare.

Numera ser jag på min religion mest som ett kulturarv men som jag ändå vill bevara och vårda.