Mer underhållning

De av mina läsare som är lite äldre minns en tid när TV inte var en självklarhet heller i Sverige. Om jag minns rätt var det TV-program på onsdagar och på helgerna här förr i tiden? Rumänsk TV var likadan, det var film på lördagar typ och barnprogram på söndag förmiddag, sen var det nyheter och statlig propaganda så klart. Det var olagligt att titta på ungerska kanaler men alla gjorde det ändå, signalen var svag och det var mer myrornas krig än kvalitetsbild men vi kunde i alla fall titta! Ungern hade det ljusår bättre än oss på alla fronter och TV-utbudet var betydligt mer lyxigt.Något av det bästa jag visste på TV var kvällssagan. Ungersk animation har varit prisbelönt i många decennier och de sände de vackraste filmerna, det var en serie med ungerska folksagor och en med berättelser från den store ungerske konungen Mátyás (Matthias Corvinus) liv. Mátyás föddes för övrigt i min hemstad Kolozsvár (Cluj) och hans födelsehus står kvar än i dag, jag gick förbi det på väg till musikskolan. 

Jag minns många av de älskade sagorna på TV men något av det bästa var ändå vinjetten till kvällsprogrammet för barn. Det var en stop motion-animerad nalle, TV-nallen, som gjorde sina kvällsbestyr före och efter sagan. Här är före- och eftervinjetten, det var små variationer men i huvudsak samma sak varje kväll (notera retromöblerna och vävtapeten!!)

Om ni vill se exempel på den vackra öppningsvinjetten för de ungerska folksagorna kommer den här, komplett med en saga om slaktardrängen Gyuri som på sin vandringsfärd möter en häxa som hyser smådjävlar i sitt hus, och som sedan räddar en vacker ungmö som inte vill bli nästa häxa. Det fina med folksagorna i denna serie är att de alltid visar dräkter, arkitektur och husgeråd från olika regioner i det historiska Ungern (som vi vet ligger stora delar i andra länder i dag, såsom Rumänien, Serbien, Ukraina och Slovakien). I detta avsnitt är det dräkter från den transsylvaniska bygden Kalotaszeg som visas upp.

Tidernas bästa leksak!

Något av det bästa vi visste när vi var små var att kolla på film. Detta var så klart lång innan Netflix och Hemmakväll-butiker, men till och med VHS-filmer och videobandspelare var något otroligt ovanligt där och då. Vi hade en svartvit TV, eller rättare sagt så tror jag vi hade två, en liten bärbar och en stor, men TV-tablån var minst sagt begränsad.

Vad jag ser på nätet såg allas samlingar ut exakt såhär.

Filmtittandet skedde i stället via en diafilmsprojektor och sagor på diafilmrullar som var vanligt då. Jag kan slå vad om att mina föräldrar kan berätta historier om hur även detta var en bristvara och hur filmer byttes och återanvändes och var riktiga dyrgripar, men ur ett barnperspektiv så märktes inget av detta utan vi hade både projektor och en låda med filmer. Projektorn tror jag min mormor hade med sig från en av sina resor till Sovjet men liknande fanns även att tillgå i Ungern. På bilden ser ni den modell vi hade och hur filmen satt i. Vår var likadan fast brun. På sidan sitter en ratt som man snurrar för att föra filmen framåt till nästa ruta.  Det kunde vara alla möjliga sagor: Grimm, Andersen, Tusen och en natt, ungerska eller internationella folksagor... utbudet var rikt. Det fanns till och med naturfilm på diarulle, jag minns att filmen om amöbor och andra encelliga djur var en stor favorit fast jag inte förstod mycket av texten. Sagorna var vackert tecknade, oftast i färg men ibland i svartvitt, och längst ner så var det en svart remsa med vit text där den komprimerade sagan kunde läsas med några rader på varje ruta.

En ruta ur min absoluta favorit, Tjuven från Bagdad.

På kvällarna kurade vi ihop oss i sängen medan en förälder skötte apparaten och magin kunde börja. Sagorna projicerades helt enkelt på en bit ledig vägg. Filmerna var av varierande längd och vi hade båda våra favoriter. Jag blev aldrig trött på diafilm! Jag kan fortfarande höra det knakande ljudet av projektorns kugghjul som tog tag i hålen i kanten på filmrullen för att veva vidare till nästa bild. Även när vi hade varit läskunniga ett tag var det mysigt att få texten uppläst. Det var verkligen den bästa kvällsunderhållningen! 

Den något mardrömslika Hans och Greta. Den hotfulla stämningen förstärktes av de svartvita bilderna.

Det roliga är att diafilmen inte dött ut med kommunismen och den moderna underhållningens intåg. Den lever en stor renässans inte minst i Ungern, och filmer produceras än i dag. Jag vet att mina föräldrar köpte en projektor och ett gäng filmer till mina systerdöttrar i USA när de var små, och det var en stor succé. På nätet finns det massvis med resurser där gamla filmer digitaliserats så att man kan njuta av barndomens sagor, och även på youtube är det många kanaler som ägnar sig åt mer eller mindre ambitiösa visningar av de älskade filmerna. Av alla leksaker och barndomens skatter vi inte fick med oss när vi kom till Sverige är det projektorn och filmerna jag saknar mest. Jag vet dock att de skänktes bort till en familj som inte hade någon, så förhoppningsvis levde de som älskad leksak i många år till. 

Från en ungersk folksaga, Tündér Ilona.

Morsan, jag hittade den!! :)

Det här var lätt det roligaste inlägget att skriva hittills i denna blogg och jag kommer följa upp med fler trevliga historier om hur vi hade det!