Hos farmor

Mina skoldagar slutade vid ett-tiden och ibland lite tidigare. (Vi hade jobb och skola även på lördagar, detta ändrades först efter revolutionen.) Efter skolan knatade jag alltid bort till farmor som bodde centralt i staden, inte så långt från skolan. I början väntade mamma utanför porten och vi gick tillsammans men ganska snart fick jag förtroende att gå på egen hand. Jag älskade att gå till farmor! Redan vägen var magisk, genom smala gränder i de äldre delarna av staden, förbi små hål i väggen som sålde lángos och salta kringlor, till akvariebutiken som alltid hade så vacker skyltning. Hos farmor fick jag lunch, gjorde läxorna och kunde sedan göra vad jag ville. Hon lagade alltid god mat med det som fanns, ofta åt vi mannagrynsgröt då gryn och mjölk var relativt lätt att få tag på men 

även annan husmanskost. På gröten duttade hon prickar av hemlagad sylt. Hon syltade och saftade varje sommar, Gud vet var hon fick allt socker ifrån men det fanns alltid godsaker som aprikossylt, körsbärskompott, hallonsaft och annat gott i hennes skafferi. En gång blev hon stött av något någon (pappa?) sa och förklarade att hon minsann inte tänkte göra någon mer aprikossylt. Men så gjorde hon varje år ändå fast hon inte glömde den gamla oförrätten och satte ibland skräck i vår gottesugna familj genom att hota med syltstrejk. 

Farmor var som sagt sömmerska och hon jobbade hemifrån (när jag föddes var hon redan pensionerad och jobbade bara privat). Hon hade en antik trampsymaskin, en sådan som nu säljs som prydnadsbord. Ibland fick jag öva att sy på den, med nedslående resultat (senare i den svenska skolan skulle syslöjd bli ett av mina mest avskydda ämnen. Snacka om att hitta den grej man fullständigt saknar begåvning för!). Men det var kul att se hennes kunder komma på provning och tigga stuvbitar till dockkläder

Hur som helst, efter mat och läxläsning var det fri lek. Ofta satt jag och ritade eller läste eller så lekte jag i en liten sandgrop på gården. Ibland hälsade jag på hos någon granne eller lekte med grannflickan som ofta var på besök hos sin farmor. När mamma hade jobbat klart kom hon och hämtade mig och så traskade vi hem. 

Ibland sov jag dock över hos farmor och gick till skolan direkt från henne på morgonen. Det var största värsta äventyret. Vi åt rostat bröd med margarin till kvällsmat och drack myntate till. Farmor hade problem med gallan och levern och var även opererad för det. Hon åt alltid mat som var snäll mot magen, som till exempel fil, kefir och färskost, och hon drack alltid myntate. Hon gick bort för många år sedan men doften av myntate gjord på riktig, egentorkad mynta, förknippar jag fortfarande med kvällarna i hennes lägenhet. 

Hon hade även en ledig inställning till mina läggtider, hos henne var klockan tio fortfarande tidigt och detta var förstås himla lyxigt. Innan läggdags värmde hon varmvatten i en balja så jag kunde tvätta mig, sedan bäddade hon åt mig i sin stora gamla bäddfåtölj och så var det godnatt. Självklart bad vi tillsammans innan vi somnade, en Fader vår, en Ave Maria och en liten barnbön. 

Det var alltid lite läskigt att somna hos farmor. Hemma i vår lägenhet var mamma och pappa alltid uppe och det kom alltid lite ljus från hallen eller från de andra höghusen mitt emot. Hos farmor var det däremot beckmörkt. Hennes fönster vette mot en innergård och de flesta boenden var själva äldre som la sig tidigt. Det var verkligen kolsvart när hon släckte och man såg ingenting. Som jag berättade var gatubelysningen inte så fantastisk och stadens ljusförorening var minimal. Så inte ens himlen lös sådär som den kan göra i en storstad. Men till slut somnade jag ändå...

Matransoner

Uppdatering: Råkade skriva 0.5kg bröd/månad, detta var givetvis tokigt, ett halvt kilo om dagen var brödransonen!

En av de saker som definierade min barndom var matransoneringen. Den infördes 1981, två år efter att jag föddes, som ett led i åtstramningspolitiken. Jag minns kuponghäftena man fick. Det var ranson på bröd, kött, kyckling (tror det var olika kuponger på dessa), ägg, mjölk, smör, matolja, socker och mjöl. Några av ransonerna per vuxen, detta kunde variera något regionalt:

Bröd: 0.5kg/dag

Socker: 1kg/månad

Matolja:  1 liter/månad

Smör: 1pkt/månad (detta var kanske 250g? Ett litet paket). Mot slutet drog man in smörransonen för ensamstående och endast familjer fick smör.

Ägg: 6 st/månad

Kött: 0.5kg/månad. Inför storhelger kunde extra ransoner delas ut.

Chark: 0.5kg/månad

Rumäner köar för bröd.

Nu ska man inte tro att det bara var att knata till affären och kvittera ut sin ranson. Det var långt ifrån säkert att man alltid kunde ta ut det man hade rätt till utan det gällde att ha koll på leveranserna. Det var en hel vetenskap att förutse när det skulle komma leverans till vilken mataffär och djungeltelegrafen gick förstås varm när det var dags. Det kom tips om att köttafär den och den skulle få kött i morgon! Då ställde man sig i kö redan kvällen innan eller senast i svinottan samma dag. Man hade med sig campingstol, stickning och en termos med te och familjemedlemmar avlöste varandra. Detta låter nästan lite gemytligt men innan man gosar ner sig alldeles i "Ostalgie" så vill jag även beskriva det desperata knuffandet som utbröt när affären till slut öppnade och "utdelningen" började. Jag var med några gånger då vissa tillfällen krävde att man visade upp närvaro i stället för att ta med hela familjens kuponghäfte. Då tog man det för vad det var. Men när jag tänker tillbaka så måste det ha varit så sjukt förnedrande att stå där och trängas och knuffas för att få en bit slamsigt kött. Där kan vi snacka om förlorat människovärde. Kränkning? Konstigt att jag har ett annat perspektiv på det begreppet?

Det var heller inte så att förutom de ransonerade livsmedlen så fanns allting annat i matväg. Det finns en gammal DDR-vits om situationen: Hur kan man se skillnad på en köttaffär och en kakelbutik? Det står två fiskkonserver i köttaffären. Och då var matbristen i DDR ingenting mot den i Rumänien. Jag kommer ihåg båda gångerna jag åt banan innan jag kom till Sverige. Apelsin och citron kunde man få tag på någon gång om året innan jul, andra exotiska frukter såg jag bara på bild fram till 1990. 

För att inte svälta behövde stadsbor nästan ha släkt eller vänner på landsbygden där det var tillåtet med en ytterst begränsad djurhållning och odling för eget bruk. Jag kommer ihåg en släktfamilj som hade gård på landet där de födde upp kaniner. Jag älskade de små, grå, mjuka kaninerna och matade dem med morotsblad, fullt medveten om att en av dem snart skulle ligga på tallriken. Återigen kan jag bara säga: det var vad det var. Mycket bättre än svält.

Trots sporadisk mathjälp från landet och stor uppfinningsrikedom hände det att jag inte fick med mig någon annan lunch till skolan än bröd och margarin. Det hände att mamma och pappa fick avstå middag för att vi barn skulle kunna äta oss mätta. Men det fanns även ljuspunkter. Ransoner av smör, mjöl och socker sparades och slogs ihop inför födelsedagar och storhelger, och mormor och farmor bakade så det stod härliga till. Vi åt aldrig halvfabrikat eller skräpmat, för det fanns helt enkelt inte. Maten, sådan den nu var, lagades från grunden och än i dag är det otänkbart i vår familj att köpa färdiga bakverk eller tårtor. 

Trots att misären jag beskriver kan vara svår att ta in så vill jag vara jättetydlig med att jag är så otroligt tacksam för min uppväxt. Jag är övertygad om att den gör att jag kan uppskatta allt jag har till 100%, och det går inte en dag utan att jag känner en stor tacksamhet för att jag har det så bra. Jag kan fortfarande ställa mig inne på ett ICA Maxi eller ett köpcentrum och bara baxna över det överflöd som omger mig. Man kan säga att jag får ut det mesta ur mitt i-lands experience!