Några dagisminnen

Jag gick på sammanlagt två dagis: från 3-6 år på ett dagis med fritids och sedan sista året på ett dagis utan. På fritidsdagiset sov man middag efter lunchen, vilket var det värsta jag visste. Jag kallade det för "sovdagiset" och jag har få goda minnen därifrån.

Jag vet inte vad det berodde på men jag kände mig alltid utanför. Jag hade inga vänner och lekte ofta ensam. Kanske var det något jag själv valde men inte alltid, jag minns hur tråkigt det var när jag inte fick vara med och leka med de andra. Kanske var det något i mitt sätt som stötte bort folk, att jag inte var mogen att interagera med andra eller något. Hur som helst gillade jag det inte. Något av det värsta var sovstunderna. Sängarna bestod av sängskåp runt om längs väggen och det var med fasa jag såg fröknarna fälla ner dem. :( Vi fick bädda ner oss och sedan var det sovdags. Fröknarna patrullerade sängraderna och den som ertappades med öppna ögon fick smisk. Själv blev jag snabbt bra på ögontjäneri så jag slapp bestraffning, men sova middag var ändå det värsta jag visste, jag ansåg det vara höjden av slöseri med dyrbar tid som man kunde lagt på lek och läsning. Men till slut, efter mycket surande och låtsasblundande, somnade jag ändå alltid och vaknade till ljudet av mackor och muggar med kakao som dukades fram till eftermiddagsfikat. Detta hann jag dock aldrig delta i för mamma och pappa hämtade precis när jag vaknade. 

Bloggerskan framför en sång iförd folkdräkt under sommaravslutningen på sovdagiset.

Lunchen på detta dagis var en annan mardröm. Ibland var det jättegott, som mjölknudlarna jag skrev om, eller så fick vi det godaste jag visste: stekta kycklingklubbor med potatismos och löksås. Herregud vad gott det var. Enligt ungersk sed föregicks dock huvudrätten alltid av soppa, och soppa var något jag hatade som barn. Det värsta var spenatsoppan som bestod av vissna spenatsblad som simmade i en suspekt, gråaktig buljong som enbart smakade flott. Jag var inte superkräsen som barn men spenatsoppan kunde jag bara inte få i mig. Mattanten hade svårt att acceptera barn som inte åt upp, och straffet var tyvärr att huvudrätten serverades i den soppa man hade kvar i tallriken. Man ska inte tro att någon som växer upp under svåra omständigheter och annorlunda normer inte vet vad som är rätt och hur saker och ting borde fungera. Jag var mycket väl medveten om att detta inte var okej utan bara en onödig förnedring och ett meningslöst maktmissbruk. Jag hatade mattanten med sin långa slev och jag var inte särskilt förtjust i någon av fröknarna heller.

När jag var sex år var det egentligen dags att börja skolan men det bedömdes att jag skulle må bra av att börja ett år senare. Jag fyller ju år i augusti och jag skulle vara nästan yngst i årskursen (fyllde man år efter skolstart började man ett år senare, så yngst i varje årskurs var den som föddes strax innan skolstarten). Mina föräldrar lyckades få till att jag fick förlängt ett år och fick då börja på dagis nr 2. Av någon anledning var allting annorlunda här. Kanske var det att jag slapp stressen med den hotfulla sovstunden, kanske var det en snällare fröken, kanske bara tur. Men det nya dagiset var en fullträff. Jag hade kompisar och var populär, och såg fram emot att gå varje dag. Jag har inga direkta minnen från måltider så jag antar att det inte hände något traumatiskt. 

Undertecknad på avslutningen på nya dagiset. Pjäsen handlade om en lat och slarvig flicka som kommer försent till allting ända tills tiden hinner ikapp henne eller hur det var. Det fanns en liten pik i att just jag fick spela den här rollen, något jag tog med ro och inte hade något problem att bjuda på :) 

Den svenska klassen

Jag gick ungefär halva vårterminen av fjärde klass i förberedelseklassen. Efter sommarlovet bedömdes jag vara redo att successivt börja i en vanlig klass: först gick man de lektionerna som inte krävde så mycket svenska, som idrott, slöjd, engelska och bild, och parallellt med det så gick man resten av tiden i fb-klassen. Så småningom gick man allt fler ämnen i den vanliga klassen och till slut gick man över helt. 

Min första lektion med den "svenska" klassen var engelska. Jag minns att jag var alldeles skräckslagen av tanken på att alla skulle vara mycket duktigare än jag på engelska och att jag skulle framstå som pinsam och efterbliven inför min nya klass. Men det visade sig att privatundervisningen jag hade fått i Rumänien hade räckt med råge och jag var långt före alla andra. Vilken lättnad! 

Rasterna med den nya klassen var lite förvirrande, för jag förstod fortfarande långt ifrån allt som sades. Men det var ingen som mobbade mig och det gick allt bättre med språket. Höstterminen av femte klass gick jag parallellt mellan fb och vanlig klass, och efter jullovet började jag på heltid i den svenska klassen.

Jag fortsatte dock vara en blyg och tystlåten tjej och fick ofta anmärkning på att jag var för passiv (= inte babblade i onödan. Jag hoppas att Susan Cains bok om att det inte är farligt att hålla käften ibland sedan dess är obligatoriskt kursmaterial på lärarutbildningen!). Jag kände mig ofta utanför under de första par åren men så småningom kom jag in i en bra gemenskap och hade många goda vänner.

Skolan jag gick i låg precis mitt i smeten i vad som idag kallas Seved, och var minst sagt en mångkulturell skola redan då. Svenskar var i minoritet i klassen och det var ofta stökigt. En klasskamrat omkom när han var endast 15. Han stal en bil och körde berusad runt Malmö och när polisen började jaga honom krockade han med en refug och dog på platsen. Jag ser hans grav varje gång vi kör förbi Östra kyrkogården. 

Som tur är hade mina föräldrar ögonen med sig. Politiskt korrekt eller ej så ville de att deras barn skulle växa upp i en mer svensk och trygg miljö. Syrran gick redan i gymnasiet vid det laget så hon riskerade inte lika mycket att präglas av en dålig omgivning, men det var så klart viktigt för hela familjen att inte känna otrygghet och inte hamna i ett utanförskap. Så 1994 flyttade vi från Malmö till ett litet samhälle i Svedala kommun där mamma och pappa bor kvar i samma hus än i dag. Där blev vårt riktiga, nya, svenska hem.

Musiksolan

Från väldigt tidig ålder tjatade jag på mamma och pappa om att jag ville lära mig spela violin. De försökte övertala mig till piano i stället men jag hade fått för mig att det var fiol jag ville spela och det kunde ingen och inget ändra på.

Så en dag när jag hade börjat skolan tog de med mig till antagningsprov till den statliga musikskolan. Jag fick sjunga en sång för en kommitté (sången jag först hade valt ansågs för politiskt laddad hemma och jag fick ta en lite mer neutral) och en sträng tant drog och töjde i mina fingrar. Jag blev antagen och min musikaliska skolning kunde ta sin början.

Undervisningen var två timmar praktik och två timmar teori i veckan. Det var dubbeltimmar förlagda till samma dag med en stunds rast emellan. Teorilektionerna hölls av en otrevlig rumänsk dam som inte brydde sig om att jag inte hängde med i språket särskilt väl, och jag fick ständig kritik för mina kråkfotsliknande noter i nothäftet. Men jag gillade att sitta i den uråldriga salen och sedan knata ner till fiollektionen för att få spela. 

Musikskolan var inrymd i ett gammalt kloster. Det var en medeltida ungersk byggnad med metertjocka väggar, nötta trappor och en äkta korsgång. Jag fullkomligt älskade denna oas av skönhet i den ocean av brutalism och förfall som staden annars till stora delar bestod av. Det fanns till och med en doft av gammal byggnad. (Klostret har efter revolutionen återbördats till den ungerska franciskanerorden som i dag upplåter byggnaden till skolor och studenthem.)

Min lärarinna var tack och lov ungersk, och väldigt trevlig men även mycket sträng. Jag ansågs begåvad och drillades därefter. Det var många och långa violinläxor till varje gång. Jag kommer inte ihåg tonsättarens namn men läraren hade en favorit som hade skrivit många, långa och utomordentligt tråkiga stycken för just studerande. De var säkert jättepedagogiska och tekniska men så tråkiga att klockorna stannade. Ibland fick jag lite roligare stycken att öva in, en förenklad konsert av Vivaldi var den stora favoriten. Det bästa var när jag hade övat tillräckligt för att det skulle låta bra, då spelade mamma och jag tillsammans, hon ackompanjerade mig på piano och jag kände mig som en riktig solist. Men oftast var övandet en pest och pina. Jag var lat och det krävdes mängder med tjat för att jag skulle öva tillräckligt, och alltför ofta gick jag till lektionen med en klump i magen och dåligt samvete. Läraren brydde sig inte om ursäkter utan det skulle bara gå bra. Ofta blev jag trött i armen som höll fiolen uppe under de långa styckena, då kunde hon ta sin stråke och slå mig på gäddhänget för att jag skulle rätta till hållningen. (Nej, detta var ingen kränkning men likväl en väldigt annorlunda undervisningsstil mot den svenska skolan.)

I slutet av varje läsår var det examen. Alla elever fick spela inför examenskommittén som avgjorde om man kunde avancera till nästa årskurs, gå om sitt år eller helt bli avrådd från fortsatta musikstudier. Jag fick aldrig spela klart mitt examensstycke utan kommittén viftade bort mig efter en kort stund. Jag ansågs uppenbarligen bra nog att få fortsätta och det där avmätta vinkandet var att betrakta som en stor komplimang, men nog var jag besviken över att inte kunna hänföra kommittén med mitt spel! 

När jag kom till Sverige började jag i den kommunala musikskolan. Men undervisningen var inte lika intensiv: lektionen var 20 minuter i veckan mot de 2x120 jag fick i Rumänien. Nivån var inte heller satt efter mina förkunskaper och det fanns ingen möjlighet till anpassad undervisning. Under ett par år kunde jag leva på det jag hade med mig i bagaget från Rumänien och jag fick spela på flera konserter och uppvisningar. Men det märktes snart att undervisningen inte ens räckte till att hålla kvar mig på min nivå och jag började snabbt dala. Det blev snart klart att om jag skulle fortsätta utvecklas fick det lov att ske i privat undervisning och jag fick ta ställning till om jag verkligen ville satsa på violinen? Men jag valde att inte göra det, till mina föräldrars stora besvikelse. De hade nog gladeligen snålat ihop till den privata musikskolan och den egna fiolen för att få se mig bli en erkänd, riktig musiker. Men det var inte min dröm och då kändes det inte rätt mot någon, allra minst mig själv, att göra den stora satsningen. 

Det som var roligt i den svenska musikskolan var orkestern. En gång i veckan samlades en massa musikskolebarn under ledning av en snäll och entusiastisk dirigent och lärde oss spela musik som Äppelbo Gånglåt och Drottningholmsmusiken. Pappa var den som alltid körde mig till orkesterkvällarna, han satt utanför i bilen medan jag spelade och en gång konstaterade han att vi lät så illa att hundarna på gatan ylade ikapp med oväsendet vi förde där inne. :D Men det var riktigt mysigt att spela tillsammans med andra!

Mamma lärde mig spela piano på hobbynivå, men trots gäddhängssmisk och tjatiga övningsstycken var piano aldrig riktigt lika kul som violinen. Jag vet inte hur den kommunala musikundervisningen ser ut i dag men jag hoppas verkligen det finns möjligheter för begåvade - och ambitiösa - barn att ta sig vidare och utveckla sitt spelande!

Hos farmor

Mina skoldagar slutade vid ett-tiden och ibland lite tidigare. (Vi hade jobb och skola även på lördagar, detta ändrades först efter revolutionen.) Efter skolan knatade jag alltid bort till farmor som bodde centralt i staden, inte så långt från skolan. I början väntade mamma utanför porten och vi gick tillsammans men ganska snart fick jag förtroende att gå på egen hand. Jag älskade att gå till farmor! Redan vägen var magisk, genom smala gränder i de äldre delarna av staden, förbi små hål i väggen som sålde lángos och salta kringlor, till akvariebutiken som alltid hade så vacker skyltning. Hos farmor fick jag lunch, gjorde läxorna och kunde sedan göra vad jag ville. Hon lagade alltid god mat med det som fanns, ofta åt vi mannagrynsgröt då gryn och mjölk var relativt lätt att få tag på men 

även annan husmanskost. På gröten duttade hon prickar av hemlagad sylt. Hon syltade och saftade varje sommar, Gud vet var hon fick allt socker ifrån men det fanns alltid godsaker som aprikossylt, körsbärskompott, hallonsaft och annat gott i hennes skafferi. En gång blev hon stött av något någon (pappa?) sa och förklarade att hon minsann inte tänkte göra någon mer aprikossylt. Men så gjorde hon varje år ändå fast hon inte glömde den gamla oförrätten och satte ibland skräck i vår gottesugna familj genom att hota med syltstrejk. 

Farmor var som sagt sömmerska och hon jobbade hemifrån (när jag föddes var hon redan pensionerad och jobbade bara privat). Hon hade en antik trampsymaskin, en sådan som nu säljs som prydnadsbord. Ibland fick jag öva att sy på den, med nedslående resultat (senare i den svenska skolan skulle syslöjd bli ett av mina mest avskydda ämnen. Snacka om att hitta den grej man fullständigt saknar begåvning för!). Men det var kul att se hennes kunder komma på provning och tigga stuvbitar till dockkläder

Hur som helst, efter mat och läxläsning var det fri lek. Ofta satt jag och ritade eller läste eller så lekte jag i en liten sandgrop på gården. Ibland hälsade jag på hos någon granne eller lekte med grannflickan som ofta var på besök hos sin farmor. När mamma hade jobbat klart kom hon och hämtade mig och så traskade vi hem. 

Ibland sov jag dock över hos farmor och gick till skolan direkt från henne på morgonen. Det var största värsta äventyret. Vi åt rostat bröd med margarin till kvällsmat och drack myntate till. Farmor hade problem med gallan och levern och var även opererad för det. Hon åt alltid mat som var snäll mot magen, som till exempel fil, kefir och färskost, och hon drack alltid myntate. Hon gick bort för många år sedan men doften av myntate gjord på riktig, egentorkad mynta, förknippar jag fortfarande med kvällarna i hennes lägenhet. 

Hon hade även en ledig inställning till mina läggtider, hos henne var klockan tio fortfarande tidigt och detta var förstås himla lyxigt. Innan läggdags värmde hon varmvatten i en balja så jag kunde tvätta mig, sedan bäddade hon åt mig i sin stora gamla bäddfåtölj och så var det godnatt. Självklart bad vi tillsammans innan vi somnade, en Fader vår, en Ave Maria och en liten barnbön. 

Det var alltid lite läskigt att somna hos farmor. Hemma i vår lägenhet var mamma och pappa alltid uppe och det kom alltid lite ljus från hallen eller från de andra höghusen mitt emot. Hos farmor var det däremot beckmörkt. Hennes fönster vette mot en innergård och de flesta boenden var själva äldre som la sig tidigt. Det var verkligen kolsvart när hon släckte och man såg ingenting. Som jag berättade var gatubelysningen inte så fantastisk och stadens ljusförorening var minimal. Så inte ens himlen lös sådär som den kan göra i en storstad. Men till slut somnade jag ändå...

Första tiden i skolan

Älskade skolbänk!

Inte långt efter vår ankomst till Sverige började jag i skolan. Jag gick då i fjärde klass och fick börja i en så kallad förberedelseklass med blandade åldrar från alla grundskolans årskurser. Här fick jag lära mig grunderna i svenska språket.

Jag minns första dagen som om det var i går. Det var läskigt men även spännande. Fröken hälsade mig välkommen och visade mig min plats. Jag förstod så klart ingenting av det hon sa, men förstod hennes gester. Det var en otroligt vänlig och tålmodig kvinna i medelåldern. Kerstin Winge hette hon. När jag satt mig tillrätta i skolbänken började hon lära mig några grundläggande ord: dörr, fönster, bänk, pojke, flicka. Jag fick en glosbok där jag skrev upp alla ord och översatte dem till ungerska. Det fanns även många pedagogiska spel och verktyg för att underlätta språkinlärningen. 

Klassen bestod just då av sex nyanlända barn: någon från Irak, någon från Jugoslavien, en högstadietjej från Ungern. Hon fick tjänstgöra som tolk då och då när jag fastnade. Vi lekte alla ihop på rasterna, känslan av att vara bortkommen, utanför och osäker var ett naturligt band mellan oss.

Något av det allra bästa med skolan var alla vackra ting man fick! Min skolbänk var fylld med underbara saker: skrivböcker, ett paket färgkritor, ett grönt suddigummi med den röda randen, en linjal, flera gula blyertspennor... lyckan visste inga gränser liksom. Jag har ju berättat hur mycket jag älskade skolstarten när man köpte nya häften och pennor. Nu insåg jag att i Sverige så FICK man allt detta från skolan! Det var här jag blev övertygad om att jag hamnat i himmelriket. För att inte tala om att man fick varm mat serverad varje dag. I Rumänien ingick det ingen skollunch utan man hade med sig smörgås och som bekant så kunde det vara ganska magra historier. Men skolmat liksom? Hur lyxigt?!

Från dag ett gillade jag att vara i skolan. I det regniga och blåsiga Malmöklimatet var skolan en ljus och varm plats, där fanns leksaker och böcker och fröken och kamrater och blyertspennor som man kunde ta när ens egen tog slut. Där fanns mycket osäkerhet och otrygghet också så klart, särskilt när jag började gå i en vanlig klass, det var så otroligt läskigt. Men även det blev bra till slut!

Lite om skolan

Språk

När jag började skolan fick jag gå i en skola som hade undervisning på ungerska. Vissa ämnen som historia hade vi dock på rumänska från början, och självklart fanns även rumänskundervisning på schemat. Ju högre upp man kom i klasserna desto fler ämnen hade man på rumänska. Vi pratade bara ungerska hemma och jag gick på ungerskt dagis så mina rumänskkunskaper var begränsde till de fraser man snappade upp på lekplatsen och från TV. 

Byggnaden

Skolan var enorm, gammal och vacker. Jag hälsade på för några år sedan och tog lite bilder. Det mesta var sig likt. Den ligger mitt i stan så det finns ingen park eller grön skolgård utan bara en ruta i mitten. Jag älskade skolan och kommer fortfarande ihåg hur gott det luktade varje måndag när det var nystädat och man hade skurat trägolven med något som luktade petroleum? Gudomligt gott. 

Fasad mot innergården.

Vår korridor. Vårt klassrum syns längst bort.

Här har man köat några gånger!

Stora trappan vid huvudingången. Här skulle man visa nummer och betygsbok för att bli insläppt.

Disciplin

När fröken eller någon annan vuxen kom in i klassrummet reste vi oss upp. När vi inte skrev eller sträckte upp handen satt vi med händerna knäppta bakom ryggen, detta var bara i de lägre klasserna. Behövde vi gå på toa under lektionstid fick vi sträcka upp handen och göra ett V med fingrarna som skulle betyda "WC". När vi skulle gå någonstans gick vi på led två och två och höll varandra i handen. Om någon misskötte sig kunde man bli framkallad till katedern och få en smäll på fingrarna med linjal. Tror inte detta var så vanligt i vår klass dock.

Det fanns betyg i ordning och uppförande och i betygsboken kunde läraren skicka hem anteckningar om att man hade betett sig. I min betygsbok, som jag har kvar, finns flera anteckningar om att jag fnittrat och flamsat på lektionen. Annars var jag en av de skötsamma tjejerna, en gång blev jag placerad bland de stökiga killarna för att inspirera dem till lite bättre uppförande. Det gick inte helt som fröken hade tänkt sig för efter ett par dagar flamsade jag ikapp med dem. 

Vi hade även nummerlappar påsydda på våra uniformer. Mitt nummer var 1046, den broderade tyglappen hade skolans namn och elevens nummer. Man var tvungen att ha både sin nummerlapp och betygsbok med sig för att bli insläppt på skolan på morgonen. Några äldre elever turades om att vara portvakter. Slarver som jag var gick jag ofta in med en klump i magen för det var lite si och så med att komma ihåg betygsboken (nummerlappen var fastsydd så den fick jag i alla fall med mig). Då såg jag till att komma med strömmen när det var trångt i porten för att undvika upptäckt. 

Vi var 40-42 elever i klassen och det fanns bara en fröken. Jag tror inte begreppet elevassistent eller liknande ens existerade. Ingen hade några diagnoser för det fanns inte heller. Med det sagt så var det inte bara en massa små tända ljus i skolbänken utan det kunde vara stökigt. Vår första fröken hade pli på oss alla utan att ens höja rösten. Det var något hos henne bara. Men sen blev hon sjuk och kom inte tillbaka och vi fick en ny som var något yngre, jätterar men som inte kunde reglera de stökiga barnen. Det gick åt rätt mycket tid till att försöka få tyst i klassen och hon blev ofta desperat.

Betyg

Betyg hade vi från första klass och det fanns som sagt en betygsbok där betyg fördes in. Betyg fick man både på muntliga läxförhör och prov, och varje betyg skulle undertecknas av målsman. En gång fick jag ett lägstabetyg för att jag trots flera varningar hade glömt min matteskrivbok hemma. Jag smusslade undan betygsboken i flera veckor innan jag bröt ihop och berättade allt hemma! Annars hade jag bra betyg i det mesta. På bilden ser ni en betygsbok med datum, ämne, betyg, samt lärarens och målsmans namnteckningar.

Betygsbok.

Muntliga läxförhör var ganska skräckinjagande. Man kallades fram till katedern och fick svara på frågor inför hela klassen eller skriva lösningen på ett matteproblem på svarta tavlan. Var man oförberedd var förödmjukelsen en del av konsekvenserna man fick ta. Läraren hade en enorm liggare på katedern där hon förde in alla betyg och även hade koll på vem som stod på tur för nästa läxförhör. Vi fick 3-4 betyg i varje ämne per termin så det gick att räkna ut om man var i riskzonen för att bli kallad.

I slutet av terminen adderades betygen ihop och ett genomsnitt per ämne räknades ut. Om man hamnade under godkäntgränsen fick man gå om en klass.

Uniform

Vi hade två uniformer, en vardags och en pionjär (mer om det senare). Vardagsuniformen för flickor var en blårutig skjortklänning med ett mörkblått förkläde. Vita strumpbyxor eller knästrumpor och vit krage hörde också till, dessa kunde man köpa eller tillverka själv. Farmor var sömmerska så vi hade alltid vackert skurna, stärkta kragar med fin spetskant. Pojkarna hade mörkblå kostym och ljusblå skjorta. I högre klasser byttes den rutiga klänningen mot en enkel, rak mörkblå klänning och vit blus. I dessa klasser blev klänningens längd en ständig konflikt för självklart fick den inte vara för kort i ett årtionde då förbjuda västerländska tonårstidningar dikterade ett vågat minikjolsmode! 

 Lågstadieklassernas uniform.

Skolstart

Inför skolstarten gick vi på shoppingrunda för att införskaffa uniform, tillbehör och böcker. Vissa böcker köpte man själv och andra lånade man från skolan. Skrivböcker och pennor stod alla för själv och inför skolstart var bok- och pappershandlare fulla med väldoftande böcker och pappersvaror. Vi köpte linjerade och rutade skrivböcker, färgpennor, trolldeg, lim och bokomslagspapper. Både skrivböcker och läroböcker skulle slås in och förses med etikett som innehöll elevens namn, årskurs och skola. Det blev några pysselkvällar när allt slogs in och gjordes i ordning. Verkligen en av mina favoritdagar på året!

Skriva

Vi lärde oss skriva med traditionella bläckpennor med pump. Vi fick inte ha kulspetspenna och blyerts var till för att rita med eller jag tror vi fick använda blyerts på matten? Skrev vi fel fick vi sätta felet inom parantes, blev det för många fel fick vi riva ut sidan och börja om. I pennskrinet hade vi en flaska med bläck och små ark med läskpapper. Den som hade fått tag på coola saker som stiftpenna, stort pennskrin med våningar eller en 3D-linjal åtnjöt allas avund och uppmärksamhet. 

Det kommer komma fler inlägg om skolan allt eftersom jag kommer ihåg saker! Kommer även ta kort på min egen betygsbok så får ni se den nakna sanningen.