Ett av sparbetingen under Ceausescu var ransoneringen av energi. Jag har ingen aning om ifall det låg någon exakt plan bakom nerdragningarna för det kunde vara väldigt random när vi hade el, gas, gatubelysning eller uppvärmning. Det var dock väldigt sällan vi hade allt det samtidigt.
Vi bodde på fjärde våningen i ett femvåningshus i ett av miljonprogramområdena som byggdes i Kolozsvár (Cluj) under 70- och 80-talen. Vår fyra var en bostadsrätt eller rättare sagt en ägarlägenhet. Vi hade tre sovrum, vardagsrum, kök, ett badrum och en gästtoa. Huset var nybyggt 1980 eller 1981, originalskicket ser man här och var under den nya putsen. På den tiden var inga balkonger inbyggda och jag minns så väl det gula ljuset från de frostade glasrutorna, riktigt mysigt.
 |
| Bild från Google Street View |
Till vänster skymtar de mardrömslika 12-våningshusen. Vi bodde näst högst upp i huset i förgrunden, alla sovrummen vette åt det här hållet och mammas och pappas sovrum hade balkong. Det är den icke inbyggda balkongen näst högst upp, längst till höger, som var vår. Vår gula Dacia stod i en av p-rutorna.
Som sagt var så kunde el, vatten och/eller värme försvinna med eller utan förvarning. För att klara vinterkvällarna när elementen var kalla hade vi små elradiatorer i varje rum. Minst sagt brandfarligt! De gav en varm, röd glöd när mamma satte i väggkontakten efter att vi hade lagt oss. Jag älskade att titta på den där mörkröda rektangeln i mörkret innan jag somnade. När varken värme eller el fanns fick vi alla sova i mammas och pappas stora säng med flera täcken om oss. Ofta gick mamma upp tidigt och satte på ugnen och öppnade ugnsluckan för att värma upp köket innan vi vaknade. Hon värmde vatten på spisen och vi tvättade oss i baljor i det varma köket.
Mörka kvällar fick vi läsa läxor i skenet av stearinljus som stod på en upp- och nedvänd kastrull på köksbordet. En gång bar pappa upp ett bilbatteri och kopplade i en glödlampa. Uppfinningsrikedomen visste inga gränser, vi sparade använda tändstickor i en skål och eldade upp dem för att lysa upp på toaletten.
Det låter som värsta u-landet men samtidigt så bodde vi ganska fint även om huset ser lite sunkigt ut från utsidan. Vi hade trevliga möbler och konst på väggarna. Syrran och jag hade var sitt rum och våra hyllor var fulla med böcker och leksaker. Det stod ett piano i vardagsrummet och vi hade musikaftnar när jag spelade violin och mamma ackompanjerade på piano. För att inte tala om alla gånger jag snodde syrrans blockflöjt och hon jagade mig runt lägenheten för att jag hade blåst den full med saliv. För de vuxna måste det ha känts lite bisarrt att leva ett helt vanligt liv och samtidigt gå hungrig och frysa på nätterna, för att inte tala om det hemska och utsiktslösa politiska läget. Men för mig var det en helt vanlig uppväxt.
