Ransonerat vatten

Det var inte bara mat och värme som var ransonerat utan även vatten. De utkommunicerade tiderna för vatten var 4 timmar/dag, varmt vatten hade man officiellt 2x2 timmar i veckan. Men det var inte alltid de tiderna hölls, mot slutet var det allt mer oregelbundet.

För att hinna utnyttja den oförutsägbara vattentillgången var kranarna på hela tiden ifall vattnet skulle slås på. De stängdes av bara när vi gick hemifrån. Vi satte propp i handfat och badkar för att samla upp vattnet när det väl kom. 

 Dessutom klarade inte pumparna av att pumpa upp vattnet till vår våning, så ofta blev vi utan trots att vattnet var påslaget centralt. Då fick man traska ner till pumphuset på gården med kastruller, dunkar och flaskor som skulle räcka till dricksvatten, mat och hygien under några dagar. Pappa släpade det tunga vattnet fyra våningar upp utan hiss och vi hjälpte till vad vi kunde. Det var inte direkt så att det var obegränsat med vatten i pumphuset heller, utan det kunde ta en kvart att fylla en 3-litersdunk. Köerna ringlade långa och alla hoppades att vattnet inte skulle hinna stängas av när man kom på tur. Mammas kommentar: "Det var nog under de åren som jag utvecklade mitt stora tålamod som har hjälpt till att utstå mycket under tidens gång."

Som sagt var vi inte fattiga utöver den armod som Ceausescus vansinniga system drabbade oss med, vi hade till exempel tvättmaskin i lägenheten. Dock i och med att vattentillgången var som det var så fick mamma ofta tvätta för hand i badkaret, hon fyllde en balja med vatten som hon värmt på gasspisen. Sköljde gjorde hon i kallt vatten. Jag kommer ihåg hennes fina pianohänder som var alldeles röda och slitna av det grova tvättmedlet och det kalla vattnet. Men vi var aldrig lortiga, varken vi eller våra kläder. När planeterna radade upp sig rätt och det fanns både el och vatten fyllde vi tvättmaskinen med vatten, lät den värma upp det och tömde sedan ut i badkaret, då var det precis lagom mändg för ett bad åt syrran och mig. På så sätt har även jag minnen av att bada med en gul badanka och en överdosering badskum, och vattenkrig med syrran, precis som alla barn borde ha. 

Pappa berättade om värme och kyla. Tydligen var det inte "bara" att värmen i elementen inte var på, utan för att undvika att elementen frös sönder så cirkulerade det kalla vattnet runt i systemet, så elementen kylde i praktiken ner bostäderna på vintern. (det låter fan i mig barbariskt, red.). Så vi fick täcka över elementen med filtar för att undvika den värsta kylan, och sedan kura ihop oss i samma säng med elradiatorer som komplement. De såg ut som på bilden men jag tror våra var bruna.

I morgondagens inlägg blir det lite mer personligt och kanske inte lika deprimerande, då visar jag nämligen vår och typ allas favoritleksak, en retropryl som fortfarande är populär bland ungerska barn! Hoppas kunna tidssätta det till vanliga tiden kl 09, något som sket sig i dag då jag har dragit på mig en riktig man cold, urk.

Värme och sånt

Ett av sparbetingen under Ceausescu var ransoneringen av energi. Jag har ingen aning om ifall det låg någon exakt plan bakom nerdragningarna för det kunde vara väldigt random när vi hade el, gas, gatubelysning eller uppvärmning. Det var dock väldigt sällan vi hade allt det samtidigt.

Vi bodde på fjärde våningen i ett femvåningshus i ett av miljonprogramområdena som byggdes i Kolozsvár (Cluj) under 70- och 80-talen. Vår fyra var en bostadsrätt eller rättare sagt en ägarlägenhet. Vi hade tre sovrum, vardagsrum, kök, ett badrum och en gästtoa. Huset var nybyggt 1980 eller 1981, originalskicket ser man här och var under den nya putsen. På den tiden var inga balkonger inbyggda och jag minns så väl det gula ljuset från de frostade glasrutorna, riktigt mysigt. 

Bild från Google Street View

Till vänster skymtar de mardrömslika 12-våningshusen. Vi bodde näst högst upp i huset i förgrunden, alla sovrummen vette åt det här hållet och mammas och pappas sovrum hade balkong. Det är den icke inbyggda balkongen näst högst upp, längst till höger, som var vår. Vår gula Dacia stod i en av p-rutorna. 

Som sagt var så kunde el, vatten och/eller värme försvinna med eller utan förvarning. För att klara vinterkvällarna när elementen var kalla hade vi små elradiatorer i varje rum. Minst sagt brandfarligt! De gav en varm, röd glöd när mamma satte i väggkontakten efter att vi hade lagt oss. Jag älskade att titta på den där mörkröda rektangeln i mörkret innan jag somnade. När varken värme eller el fanns fick vi alla sova i mammas och pappas stora säng med flera täcken om oss. Ofta gick mamma upp tidigt och satte på ugnen och öppnade ugnsluckan för att värma upp köket innan vi vaknade. Hon värmde vatten på spisen och vi tvättade oss i baljor i det varma köket. 

Mörka kvällar fick vi läsa läxor i skenet av stearinljus som stod på en upp- och nedvänd kastrull på köksbordet. En gång bar pappa upp ett bilbatteri och kopplade i en glödlampa. Uppfinningsrikedomen visste inga gränser, vi sparade använda tändstickor i en skål och eldade upp dem för att lysa upp på toaletten. 

Det låter som värsta u-landet men samtidigt så bodde vi ganska fint även om huset ser lite sunkigt ut från utsidan. Vi hade trevliga möbler och konst på väggarna. Syrran och jag hade var sitt rum och våra hyllor var fulla med böcker och leksaker. Det stod ett piano i vardagsrummet och vi hade musikaftnar när jag spelade violin och mamma ackompanjerade på piano. För att inte tala om alla gånger jag snodde syrrans blockflöjt och hon jagade mig runt lägenheten för att jag hade blåst den full med saliv. För de vuxna måste det ha känts lite bisarrt att leva ett helt vanligt liv och samtidigt gå hungrig och frysa på nätterna, för att inte tala om det hemska och utsiktslösa politiska läget. Men för mig var det en helt vanlig uppväxt.